”När Kungliga Arméförvaltningen Tygdepartement (KATD) i slutet av 1940 i ett mycket pressat läge vad materialanskaffning beträffar tog upp frågan om anskaffning av ett automatgevär, gällde det att först genom prov utröna vilket eller vilka typer av redan kända vapen man borde satsa på. Tidsprogrammet för dessa prov var ytterst knapp.”
- Axel Ekfeldt, Gevärsfaktoriet Eskilstuna
Året var 1940 och Sverige hade plötsligt omringats av stridande krafter i ett nytt världskrig, och att kalla vår situation för prekär är nog en underdrift. Arbetet med att ta fram ett nytt automatgevär fick ny febril energi och sommaren 1941 hölls ett storskaligt test av alla tillgängliga alternativ för att mer eller mindre där och då bestämma en vinnare.
Ett par modeller fanns till hands:
- Modell från Nils Lundin, med gasuttagsprincip
- Modell från Carl Pelo, med piprekylsprincip
- Modell från Eric Wallberg
- Modell Rehnberg-Engeström, en ombyggnation av gevär m/96
- Två ombyggda varianter av det ryska Tokarev SVT-38, vilka hade kommit till Sverige via Finland.
Testet utvärderades senare av Axel Ekfeldt så här:
”Det var inte många som klarade de primära kraven att inom gevärets vikt åstadkomma ett fältmässigt hanterbart och fungerande vapen. Att därtill uppnå repetergevärets slitstyrka och precision var naturligt ställda mål som sällan uppnåddes. Att ställa väsentligt lägre krav på nästa generations gevär – automatgeväret – var inte rimligt. Det är i denna belysning man får se den svenska automatgevärsfrågan.”
Två modeller som sticker ut är dock de som är gjorda av ombyggda Tokarev-gevär. Ett av dessa kommer ifrån Gevärsfaktoriet och går under benämningen HAUT (Halvautomatiskt gevär) m/GF. Det andra kommer ifrån Ljungmans verkstäder och kallas HAUT G m/Ljungman.
Ändringarna som görs på Tokarevgeväret:
- Pipa i kaliber 6,5 istället för .30
- Låda och magasinöppning ändras för att passa 6,5×55
- Nytt magasin
- Patronförare och slutstycke ändras för att passa 6,5×55
- Stockbulten flyttas
Efter testerna prisas dessa vapen för sin enkelhet och mekanismens låga friktion, vilket underlättar funktionen jämfört med tidigare halvautomatiska gevär. Dock väljer man att inte behålla det justerbara gassystemet, och det klagas också bl.a. på hård utkastning och att pistongen måste rengöras frekvent. Men överlag så är resultatet mycket bättre än tidigare provade automatgevär.
Ljungmans verkstäder bygger inte alls vapen vid denna tidpunkt men trots detta lyckas konstruktören Erik Eklund att ta fram ett gevär som vinner arméns gillande mer än modellen ifrån Gevärsfaktoriet. I GFs material antyds det att det ligger politiska påtryckningar bakom valet av Ljungmannen över sitt eget gevär, men inga belägg för detta presenteras.
I december 1941 sammanställs återigen samtliga halvautomatiska gevär och efter ytterligare försök beslutas det att ag fm/Ljungman har vunnit och antas som nytt svensk halvautomatiskt gevär för armén. Det tvistas lite om patentfrågan och en av förutsättningarna för antagande är att Ljungman måste överlämna samtliga patent och rättigheter, och vidare inte kunna ställa krav på framtida inblandning i produktionen. Det godtas och det beslutas att produktionen skall förläggas till Gevärsfaktoriet i Eskilstuna, där man redan bygger de flesta andra svenska vapen.
Tidsramen är mycket snäv:
I mars 1942 beställs 15 gevär för truppförsök. Tidspressen ligger nu på och anbefalls att dessa prov bör utföras omedelbart. Kontraktet skrivs på i april 1942 och det beslutas att 44,375 skall produceras av Gevärsfaktoriet.
I augusti 1942 inkommer Ljungman med en rad ändringar till automatgeväret, man modifierar framförallt slutstyckets konstruktion och landar i den lite unika lösning som vi idag känner igen, slutstycket göms nu från användaren inne i det ikoniska slutstyckshuset. Detta görs framförallt för att:
- Förenkla tillverkningen och uppnå ett lägre pris
- Minska gasuttömningen utan att påverka funktionen eller precisionen
Och det är nu Ljungman-geväret tillslut får sin slutgiltiga form, dvs. efter att det redan har blivit utvärderat och antaget. Produktionen sätter igång i november 1942, inte ens 18 månader efter att geväret först testades. Det är en otroligt snäv tidsfram för ett helt nytt gevär. Många andra halvautomater skulle spenderat långt över 10 år i utvecklning innan de antas, som t.ex. Garandgeväret ifrån USA.
I slutändan kommer drygt 30,000 Ljungmangevär att tillverkas i Eskilstuna men geväret kommer aldrig ut i storskalig användning. Från början delas ett par gevär ut per kompani och är tänkt som en förstärkning till Mausergevären, men det är oklart hur mycket dessa faktiskt används. Nästan alla ag/42 man ser idag är i mycket gott skick, så det verkar som att de aldrig användes särskilt hårt i tjänst.
Men gevären finns kvar i rullorna och på tidigt 1950-tal uppdateras geväret till modell m/42B då man bl.a. byter delar i gassystemet för att få ett lägre maxtryck i mekanismen. När AK-4 kommer på 60-talet så är Ljungmannen helt överflödig och den ställs undan i mobförråd eller säljs ut till civila skyttar. Dock säljs patentet till Egypten där det byggs två gevär, Hakim och Rasheed, vilka blir uppskattade och välanvända vapen.
Det sista kapitlet i Ljungman-sagan blir när geväret får nytt liv som inskjutningsvapen 5110, där ett system Ljungman monteras på den mobila pansarvärnspjäsen 1110. Denna kamras i 7,62×51 NATO (308 Win) och skjuter spårljusammunition och används för att hitta riktpunkten innan huvudvapnet avfyras. En fiffig och praktisk lösning som ger Ljungmannen ytterligare många år i tjänst. Dessa vapen hittas numera i Ukraina och används än idag.
Inte så dåligt jobbat av en svensk nödlösning som togs fram i all hast mitt under brinnande krig.
Se videon på YouTube: